Klipp innebär att vidga förlossningskanalens och vulvas öppning i samband med förlossning. Klipp benämns även som episiotomi eller perineotomi. Ingreppet beskrevs första gången på senare delen av 1700-talet. I början av 1900-talet rekommenderades profylaktiskt klipp, främst på förstföderskor utan egentliga kunskaper om ingreppet var fördelaktigt för kvinnor och barn eller ej. Gunni Röckners forskning som visade att klipp var associerat med mer smärta postpartum än spontana bristningar har bidragit till restriktiv användning av klipp i Sverige.
Idag finns det evidens för att interventionen bör användas restriktivt. Färre kvinnor behöver då sutureras, får stora bristningar och får komplikationer vid sårläkning. Restriktiv användning av klipp ökar förekomst av intakt perineum hos kvinnor vilket leder till mindre smärta i postpartumperioden. Däremot finns det ingen konsensus för vad en restriktiv användning av klipp innebär. Rapporterad förekomst av klipp i Sverige 2015 var 6.2 % och för förstföderskor 11.3 % men förekomsten varierar stort mellan regioner så väl som sjukhus.
Generellt rekommenderas liberal användning av klipp vid hotande fosterasfyxi, vid skulderdystoci och för omskurna kvinnor. Om förlossningen avslutas med sugklocka hos en förstföderska bör läkare eller barnmorska överväga att lägga ett klipp då det finns evidens för att detta har en skyddande effekt mot sfinkterskador. Det finns för närvarande ingen evidens för klipp vid långdraget utdrivningsskede eller för stram och oeftergivlig perineum.