De flesta metoder som beskrivs har som syfte att åstadkomma ett långsamt framfödande så att kvinnans vävnader hinner töja sig och ge plats för barnet. Ett långsamt framfödande handlar bland annat om samspelet mellan barnmorska (eller läkare) och kvinna, manuellt perinealskydd och förlossningsställning.
Det finns klinisk konsensus kring att den sista delen av utdrivningsskedet ska gå långsamt och kontrollerat för att bristningar ska kunna förebyggas. Däremot varierar åsikterna kring hur detta ska åstadkommas och vilka komponenter som är viktigast. Dessutom är frågan; när ska det gå långsamt och vad innebär ett långsamt framfödande? Ett utdrivningsskede som överstiger 60 minuter har i studier visat sig vara en riskfaktor. De flesta förebyggande åtgärder handlar om att åstadkomma ett långsamt och kontrollerat framfödande från när huvudet skymtar i vulva.
Aktuell svensk forskning visar att två barnmorskor under utdrivningsskedet har visat sig minska förekomsten av bristningar grad III-IV hos förstföderskor och kvinnor som planerar för en vaginal förlossning efter kejsarsnitt [Edqvist et al 2022]. För att optimera prevention av grad III-IV bristning bör barnmorska 2 komma in när det bedöms vara ungefär 20 minuter kvar till beräknad födsel. Tidsaspekten är också av betydelse för kvinnans upplevelse och för lärande mellan barnmorskor. Den andra barnmorskans roll är att stödja ett lugnt och långsamt framfödande.
Många kliniker erbjuder även det här arbetssättet till alla kvinnor och upplever att det finns fördelar med det.