Följande förlossningsställningar definieras som upprätta:
- Sittande upprätt
- Knästående
- Stående
- Förlossningspall
- Huksittande
Sittande upprätt
Sittande eller halvsittande är den vanligaste förlossningsställningen i Sverige. I sittande kan det vara svårt att ha god uppsikt över perineum. Det är viktigt att vara observant vid axlarnas framfödande och att undvika att bocka/sänka för bakre axeln. Håll kvar perinealskydd när axlar och kropp föds fram.
Figur Halvsittande med fötterna placerade på fotplattor. Sängen kan också bäddas som långbädd om kvinnan hellre önskar.
Figur Belastning i ryggläge mot perineum.
Knästående
Knästående är, till skillnad från fyrfota, en upprätt förlossningsställning. Barnmorskan har god uppsikt över perineum och kan bromsa med sitt perinealskydd. Den bakre axeln bjuder sig först och det är viktigt att tänka på att föra barnet i bäckenaxelns riktning när axlar och kropp föds fram. Vid risktecken i det här läget är det lätt att ändra ställningen till fyrfota och på så vis avlasta eftersom trycket mot perineum kan bli stort i den här ställningen. Det kan vara tungt för kvinnor att krysta i knästående under längre perioder. Om kvinnan önskar föda på knä, undvik att komma till ställningen för tidigt i krystskedet eller växla ställning ofta.
Figur Knästående förlossningsställning
Figur Perinealskydd i knästående. Handen på föregående fosterdel kontrollerar hastigheten.
Stående
Tillsammans med huksittande är det här den minst vanligt förekommande förlossningsställningen, kanske för att det både ställer krav på barnaföderskan och barnmorskan. Stående innebär för barnmorskan samma princip som vid knästående. Om kvinnan lutar sig mycket framåt kommer förlossningsställningen att bli mer avlastande och likna fyrfota. Står hon mer upprätt kan det bli svårare att ha uppsikt över perineum och hålla perinealskydd.
Aktiv krystning eller starka värkar i den här upprätta positionen kan göra det omöjligt för barnmorskan att bromsa framfödandet. En bra kommunikation mellan barnmorska och kvinna är ett måste eftersom barnmorskan inte enbart kan förlita sig på det manuella perinealskyddet.
Figur Stående framåtlutad mot säng.
Förlossningspall
Pallen är en användbar förlossningsställning vid långsam progress under nerträngandefasen och/eller krystfasen. Pallen har diskuterats som en möjlig riskfaktor för sfinkterskador.. En svensk registerstudie har visat att omföderskor har en förhöjd risk för sfinkterskador vid pallförlossning. Kvinnan bör informeras om att hon rekommenderas byta ställning vid snabb progress, eller om barnmorskan under krystningen uppmärksammar tecken på förestående bristning. Under den aktiva krystfasen behöver barnmorskan hjälpa kvinnan att hitta en position på pallen som gör det möjligt att se hela perineum och anus för att kunna utföra ett fullgott perinealskydd. Vid risktecken under krystningen som exempelvis att perineum är mycket stram, vitnar eller att det börjar blöda, bör man be kvinnan att byta ställning. Det brukar gå bra att byta ställning även i slutskedet av krystningen, ett sätt är att be kvinnan komma till fyrfota från pallen. I en svensk randomiserad studie blev kvinnor som födde på pallen inte mer svullna i underlivet än i andra förlossningsställningar. I studien rekommenderades att kvinnan ställde sig upp under några värkar (15 - 20 min) för att sedan sätta sig igen.
På pallen ska man inte sänka barnets huvud vid främre axelns framfödande och ofta bjuder sig bakre axeln först. Det är mycket viktigt att istället höja barnet uppåt i bäckenaxelns riktning så att den bakre axeln inte åstadkommer en stor bristning.
Figur Halvsittande på pall. På bilden ses en bakåtlutad position som kan ändras till att bli mer upprätt vid behov.
Den här videon visar pallförlossning. Viktigt att tänka på är att filmen visar ett alltför snabbt framfödande, det behöver gå mycket långsammare. Om man observerar risktecken eller tycker att framfödandet går för snabbt på pallen bör man uppmana kvinnan att byta till en avlastande ställning som sidoläge eller fyrfota.
Figur Upprätt sittandet på pall. I det här läget är det svårt att bedöma perineums utseende och hålla perinealskydd.
Figur Om barnmorskan bedömer att framfödandet inte går tillräckligt långsamt på pall kan kvinnan byta ställning till fyrfota eller sidoläge.
Huksittande
Huksittande är en förlossningsställning där barnmorskan har svårt att ha uppsikt och hålla perinealskydd med god effekt. Det är en ovanlig förlossningsställning i dagsläget, vilket kanske beror på att kvinnor inte är vana vid huksittande och har svårt att bibehålla ställningen under en längre tid, samt att barnmorskor tycker sig ha svårt att bistå kvinnor som föder i den här ställningen och därför sällan rekommenderar den. Huksittande har i svenska registerstudier visat sig vara associerade med sfinkterskador. Kvinnor som önskar föda på huk bör informeras om att barnmorskan har mycket begränsad möjlighet att hålla perinealskydd i det här läget.
[/column]
Följande förlossningsställningar definieras som upprätta:
- Sittande upprätt
- Knästående
- Stående
- Förlossningspall
- Huksittande
Sittande upprätt
Sittande eller halvsittande är den vanligaste förlossningsställningen i Sverige. I sittande kan det vara svårt att ha god uppsikt över perineum. Det är viktigt att vara observant vid axlarnas framfödande och att undvika att bocka/sänka för bakre axeln. Håll kvar perinealskydd när axlar och kropp föds fram.
Figur Halvsittande med fötterna placerade på fotplattor. Sängen kan också bäddas som långbädd om kvinnan hellre önskar.
Figur Belastning i ryggläge mot perineum.
Knästående
Knästående är, till skillnad från fyrfota, en upprätt förlossningsställning. Barnmorskan har god uppsikt över perineum och kan bromsa med sitt perinealskydd. Den bakre axeln bjuder sig först och det är viktigt att tänka på att föra barnet i bäckenaxelns riktning när axlar och kropp föds fram. Vid risktecken i det här läget är det lätt att ändra ställningen till fyrfota och på så vis avlasta eftersom trycket mot perineum kan bli stort i den här ställningen. Det kan vara tungt för kvinnor att krysta i knästående under längre perioder. Om kvinnan önskar föda på knä, undvik att komma till ställningen för tidigt i krystskedet eller växla ställning ofta.
Figur Knästående förlossningsställning
Figur Perinealskydd i knästående. Handen på föregående fosterdel kontrollerar hastigheten.
Stående
Tillsammans med huksittande är det här den minst vanligt förekommande förlossningsställningen, kanske för att det både ställer krav på barnaföderskan och barnmorskan. Stående innebär för barnmorskan samma princip som vid knästående. Om kvinnan lutar sig mycket framåt kommer förlossningsställningen att bli mer avlastande och likna fyrfota. Står hon mer upprätt kan det bli svårare att ha uppsikt över perineum och hålla perinealskydd.
Aktiv krystning eller starka värkar i den här upprätta positionen kan göra det omöjligt för barnmorskan att bromsa framfödandet. En bra kommunikation mellan barnmorska och kvinna är ett måste eftersom barnmorskan inte enbart kan förlita sig på det manuella perinealskyddet.
Figur Stående framåtlutad mot säng.
Förlossningspall
Pallen är en användbar förlossningsställning vid långsam progress under nerträngandefasen och/eller krystfasen. Pallen har diskuterats som en möjlig riskfaktor för sfinkterskador.. En svensk registerstudie har visat att omföderskor har en förhöjd risk för sfinkterskador vid pallförlossning. Kvinnan bör informeras om att hon rekommenderas byta ställning vid snabb progress, eller om barnmorskan under krystningen uppmärksammar tecken på förestående bristning. Under den aktiva krystfasen behöver barnmorskan hjälpa kvinnan att hitta en position på pallen som gör det möjligt att se hela perineum och anus för att kunna utföra ett fullgott perinealskydd. Vid risktecken under krystningen som exempelvis att perineum är mycket stram, vitnar eller att det börjar blöda, bör man be kvinnan att byta ställning. Det brukar gå bra att byta ställning även i slutskedet av krystningen, ett sätt är att be kvinnan komma till fyrfota från pallen. I en svensk randomiserad studie blev kvinnor som födde på pallen inte mer svullna i underlivet än i andra förlossningsställningar. I studien rekommenderades att kvinnan ställde sig upp under några värkar (15 - 20 min) för att sedan sätta sig igen.
På pallen ska man inte sänka barnets huvud vid främre axelns framfödande och ofta bjuder sig bakre axeln först. Det är mycket viktigt att istället höja barnet uppåt i bäckenaxelns riktning så att den bakre axeln inte åstadkommer en stor bristning.
Figur Halvsittande på pall. På bilden ses en bakåtlutad position som kan ändras till att bli mer upprätt vid behov.
Den här videon visar pallförlossning. Viktigt att tänka på är att filmen visar ett alltför snabbt framfödande, det behöver gå mycket långsammare. Om man observerar risktecken eller tycker att framfödandet går för snabbt på pallen bör man uppmana kvinnan att byta till en avlastande ställning som sidoläge eller fyrfota.
Figur Upprätt sittandet på pall. I det här läget är det svårt att bedöma perineums utseende och hålla perinealskydd.
Figur Om barnmorskan bedömer att framfödandet inte går tillräckligt långsamt på pall kan kvinnan byta ställning till fyrfota eller sidoläge.