Gruppen anser att de funktioner som beskrivs I tabellen nedan ska finnas på alla enheter där kvinnor förlöses och följs upp.

På förlossningsavdelningen Möjlighet till att vara 2 barnmorskor eller barnmorska och läkare som assisterar varandra vid framfödande, diagnostik och suturering
På BB Barnmorska inspekterar grad 1 - 2 och klipp
Läkare inspekterar grad 3 och 4
Mellan BB och efterkontroll Strukturerad telefonuppföljning efter större bristning från BB-avdelning eller mödravård
Mellan BB och efterkontroll Öppenvårdsmottagning som erbjuder besök hos barnmorska som har möjlighet att rådfråga gynekolog/ obstetriker vid behov
Vid efterkontroll Barnmorska undersöker kvinnor efter grad 1 - 2 och klipp
Obstetriker/gynekolog eller person med reell klinisk kompetens tex fysioterapeut eller uroterapeut undersöker bidigitalt efter grad 3 och 4
Vid kvarstående besvär/obehag efter förlossning Obstetriker/gynekolog bedömer, behandlar vid behov eller remitterar om kompetens inte finns lokalt
Vid analinkontinens Obstetriker/gynekolog remitterar till bäckenbottencentrum eller motsvarande för utredning och behandling
   

 

Förlossningsvården ska bygga på teamarbete med kvinnan i centrum. Simulering av akuta situationer kan förbättra beredskapen och förbereda för god kommunikation. Att alltid stämma av vem som ska utföra perinealskydd minskar risken för missförstånd.

En lärande miljö med stor öppenhet för svårigheterna kring att förebygga, hitta och sy bristningar gagnar både patienter och personal.

Att det är väsentligt med vårdprogram visar en studie där införande av vårdprogram för diagnostik, hantering och behandling av bristningar av grad 3 och 4 på förlossningskliniken ökade antalet diagnostiserade bristningar [1].

I den nationella revisionen framgick att man på flera kliniker arbetar med att försöka vara två barnmorskor på rummet i samband med förlossningens slutskede samt vid diagnostik och suturering av skador. Erfarenheterna av detta arbetssätt är goda. Man spar tid och obehag för patienten samtidigt som man lär av varandra. Forskning om att vara två barnmorskor vid framfödandet pågår. Studier visar att om två undersökare, ytterligare en barnmorska eller en läkare utöver förlösande barnmorska, undersöker nyförlösta identifieras 37 - 46 % fler bristningar [2, 3].
Alla kliniker och regioner ska ha tydliga rutiner, tex ett hänvisningsschema, för vart kvinnor med problem efter förlossning kan vända sig, både under den första tiden och på lång sikt. Tvärprofessionellt samarbete, både vid rutinmässig uppföljning och vid komplikationer, är av stor betydelse för gott omhändertagande.

Det finns från flera håll goda erfarenheter av att skapa Bäckenbottenteam på förlossning, BB och mödravård, som kan fungera som en lokal kompetensbank.

I varje region bör det finnas expertis för att utreda, behandla och följa upp analinkontinens eller andra besvär efter förlossning. Saknas det lokalt ska remissvägarna vara definierade. Det behövs en färdig organisation för att kvinnorna ska få vård och hjälp utan att mötas av okunskap. Sekundrär sfinkterekonstruktionskirurgi utförs idag både på kvinnokliniker och kirurgkliniker. Den verksamheten är tänkt att organiseras som nationell högspecialiserad vård på två enheter. DEt kommer att inebära att remissvsägarna till desas enheter kommer att formaliseras vilket förhoppningsvis ger en likvärdig vård nationellt.

Sakral nervmodulering är en etablerad behandlingsform för analinkontinens men används mycket sparsamt i Sverige jämfört med övriga nordiska länder. Idag utförs behandlingen på Skånes universitetsjukhus, Danderyd och Uppsala.

 

Referenser

1. Cornell K, De Souza A, Tacey M, et al. The effect of implementing a new guideline and operative pro forma on the detection and management of third- and fourth-degree perineal tears. Int J Womens Health. 2016;8:131-5.

2. Groom KM, Paterson-Brown S. Can we improve on the diagnosis of third degree tears? Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol. 2002;101:19-21.

3. van Dillen J, Spaans M, van Keijsteren W, et al. A prospective multicenter audit of labor-room episiotomy and anal sphincter injury assessment in the Netherlands. Int J Gynecol Obstet. 2010;108:97-100