Gruppen anser att de funktioner som beskrivs I tabellen nedan ska finnas på alla enheter där kvinnor förlöses och följs upp.

På förlossningsavdelningen Möjlighet till att vara 2 barnmorskor eller barnmorska och läkare som assisterar varandra vid framfödande, diagnostik och suturering
På BB Barnmorska inspekterar grad 1 - 2 och klipp
Läkare inspekterar grad 3 och 4
Mellan BB och efterkontroll Strukturerad telefonuppföljning efter större bristning från BB-avdelning eller mödravård
Mellan BB och efterkontroll Öppenvårdsmottagning som erbjuder besök hos barnmorska som har möjlighet att rådfråga gynekolog/ obstetriker vid behov
Vid efterkontroll Barnmorska undersöker kvinnor efter grad 1 - 2 och klipp
Obstetriker/gynekolog eller person med reell klinisk kompetens tex fysioterapeut eller uroterapeut undersöker bidigitalt efter grad 3 och 4
Vid kvarstående besvär/obehag efter förlossning Obstetriker/gynekolog bedömer, behandlar vid behov eller remitterar om kompetens inte finns lokalt
Vid analinkontinens Obstetriker/gynekolog remitterar till bäckenbottencentrum eller motsvarande för utredning och behandling
   

 

Förlossningsvården ska bygga på teamarbete med kvinnan i centrum. Simulering av akuta situationer kan förbättra beredskapen och förbereda för god kommunikation. Att alltid stämma av vem som ska utföra perinealskydd minskar risken för missförstånd.

En lärande miljö med stor öppenhet för svårigheterna kring att förebygga, hitta och sy bristningar gagnar både patienter och personal.

Att det är väsentligt med vårdprogram visar en studie där införande av vårdprogram för diagnostik, hantering och behandling av bristningar av grad 3 och 4 på förlossningskliniken ökade antalet diagnostiserade bristningar [1].

I den nationella revisionen framgick att man på flera kliniker arbetar med att försöka vara två barnmorskor på rummet i samband med förlossningens slutskede samt vid diagnostik och suturering av skador. Erfarenheterna av detta arbetssätt är goda. Man spar tid och obehag för patienten samtidigt som man lär av varandra.

Aktuell svensk forskning visar att två barnmorskor under utdrivningsskedet har visat sig minska förekomsten av bristningar grad III-IV hos förstföderskor och kvinnor som planerar för en vaginal förlossning efter kejsarsnitt (1). För att optimera prevention av grad III-IV bristning bör barnmorska 2 komma in när du bedömer att det är ungefär 20 minuter kvar till beräknad födsel. Tidsaspekten är också av betydelse för kvinnans upplevelse och för lärande mellan barnmorskor. Barnmorska 2s roll är att stödja ett lugnt och långsamt framfödande.

Studier visar att om två undersökare, ytterligare en barnmorska eller en läkare utöver förlösande barnmorska, undersöker nyförlösta identifieras 37 - 46 % fler bristningar [2, 3].
Alla kliniker och regioner ska ha tydliga rutiner, tex ett hänvisningsschema, för vart kvinnor med problem efter förlossning kan vända sig, både under den första tiden och på lång sikt. Tvärprofessionellt samarbete, både vid rutinmässig uppföljning och vid komplikationer, är av stor betydelse för gott omhändertagande.

Det finns från flera håll goda erfarenheter av att skapa Bäckenbottenteam på förlossning, BB och mödravård, som kan fungera som en lokal kompetensbank.

I varje region bör det finnas expertis för att utreda, behandla och följa upp analinkontinens eller andra besvär efter förlossning. Saknas det lokalt ska remissvägarna vara definierade. Det behövs en färdig organisation för att kvinnorna ska få vård och hjälp utan att mötas av okunskap. Sekundrär sfinkterekonstruktionskirurgi utförs idag både på kvinnokliniker och kirurgkliniker. Den verksamheten organiseras sedan oktober 2022 som högspecialiserad vård på två enheter. 

 

Referenser

1. Edqvist M, Dahlen HG, Häggsgård C, Tern H, Ängeby K, Teleman P, et al. The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Lancet (London, England). 2022.

2.Cornell K, De Souza A, Tacey M, et al. The effect of implementing a new guideline and operative pro forma on the detection and management of third- and fourth-degree perineal tears. Int J Womens Health. 2016;8:131-5.

3. Groom KM, Paterson-Brown S. Can we improve on the diagnosis of third degree tears? Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol. 2002;101:19-21.

4. van Dillen J, Spaans M, van Keijsteren W, et al. A prospective multicenter audit of labor-room episiotomy and anal sphincter injury assessment in the Netherlands. Int J Gynecol Obstet. 2010;108:97-100