Barnmorskor och läkare i Sverige arbetar med att förebygga, diagnostisera och behandla bristningar. Effekten av defektläkta förlossningsbristningar ger oftast symtom först när kvinnan lämnat förlossningsvården. Diagnostik och behandling sköts då av helt andra vårdgivare. Därför får förlösande barnmorska eller läkare sällan feedback om kvinnorna får problem. Utan återkoppling på behandlingsresultaten finns naturligtvis ingen möjlighet till lärande.
En noggrann diagnostik kan vara svår rent praktiskt. Om man inte riktigt vet vad man letar efter hittar man inte skador. Kvinnans underliv är ömt direkt efter förlossning och man kan dra sig för att hålla isär och torka om kvinnan tycker det är obehagligt, framförallt om hon inte vet varför man gör det.
SBU-rapporten visar att förlossningsskador missas. Grad 2 bristning var den största enskilda risken för en missad sfinkterskada. Åtta av tio förstföderskor har en grad 2-bristning. Alla kvinnor ska informeras om vikten av noggrann inspektion och undersökning av förlossningskanalen efter varje förlossning. Kvinnan undersöks sedan efter adekvat bedövning. Om undersökningen är obehaglig är det obehaget och inte undersökningen som ska elimineras.