Idag saknas samstämmighet om diagnoskriterierna för bristningar vilket gör den nationella statistiken obrukbar för jämförelse.

SFOG och SBF genom styrgruppen för Bäckenbottengruppens arbete står bakom kravet att man använder samma avgränsningar och klassifikationer i hela Sverige. Det kan innebära att man på vissa håll måste ändra på sin praxis.

För att detta ska fungera måste alla veta vad som gäller. Vi har därför valt att definiera de olika typerna av bristningar närmast övertydligt och har samlat ett bildmaterial.

Ytliga bristningar i slidans och underlivets hud (grad 1) är vanliga och förekommer hos de flesta förstföderskor [1]. Dessa bristningar kan läka fort utan några bestående men. Ett fåtal kan dock ge besvär på lång sikt som t.ex. hål i blygdläpparna eller skada nära klitoris.  

Djupare bristningar av mellangården och slidväggarna kallas för perinealruptur grad 2 respektive vaginalruptur. Dessa bristningar omfattar utöver huden även muskler, muskelfästen och fascia och behöver sys för att normal anatomi ska återskapas

Bristningarna innanför hymen omfattar skada på rektovaginal fascia där fascian har släppt från sitt fäste i perinealkroppen eller från fästet från spinataggen.

Vi förordar en mer specificerad klassificering av grad 2-bristningar för att uppmuntra till noggrannare diagnostik.

Vid bristning grad 3 är den yttre och ibland den inre ändtarmsmuskeln skadad. Vid grad 4 är ändtarmsmusklerna och väggen i ändtarmskanalen skadade. Bristning grad 3–4 sys av läkare.

Klassificeringen av grad 3-bristningar ändrades från 2014 till att även innefatta om den interna sfinktern är hel eller skadad. Därefter används inte koderna O70.2 A och B av tekniska skäl.