Socialstyrelsen registrerar alla klipp, liksom perinealbristningar av grad 3 och 4 (sfinkterruptur), varifrån nedanstående statistik är hämtad [1]. Med MR och endovaginalt ultraljud kan utöver dessa djupare skador i bäckenbotten identifieras, såsom skador på levatormuskulaturen. Prevalensen av dessa skador är i de fåtal studier som finns cirka 10 % hos förstföderskor [2, 3]. Den kliniska betydelsen av dessa skador är ännu inte klarlagd.

Sedan 1999 då perinealklipp började registreras har dessa minskat. År 2000 utfördes perinealklipp vid 21,8 procent av vaginala förlossningar bland förstföderskor och vid 5,8 procent bland omföderskor. Motsvarande siffror år 2014 var 11,3 respektive 2,4 procent. Det finns dock fortfarande stora skillnader i dessa frekvenser mellan olika landsting.

Andelen sfinkterrupturer har under de senaste decennierna också förändrats. Enligt Socialstyrelsen fick 1990 1,7 % av födande kvinnor en sådan skada. Åren därefter steg andelen sfinkterrupturer påtagligt och var som högst 2004, då 4,2 % av vaginalförlösta kvinnor drabbades av detta. Siffrorna för förstföderskor var 1990 2,9 % och 2004 7,0 %. Anledningen till den stigande frekvensen sfinkterruptur skulle kunna vara en kombination av högre ambition att identifiera grad 3 eller 4 bristningar, men också mindre fokus på förebyggande åtgärder än tidigare.

Många förlossningskliniker arbetar nu för att färre kvinnor ska drabbas av bristningar. Under de senaste åren har andelen grad 3 eller 4 bristning minskat. 2014 fick 3,4 % av vaginalförlösta kvinnor en sfinkterskada; 6,0 % av förstföderskor och 1,6 % av omföderskor. Den allvarligaste formen av analsfinkterskada, grad 4-ruptur förekom vid 0,3 % av förlossningar, medan grad 3-rupturer utgjorde 3,1 %.

Det är betydligt vanligare med sfinkterskada vid förlossning med sugklocka än vid vanlig vaginal förlossning. Av de kvinnor som år 2014 förlöstes med sugklocka diagnostiserades 12,1 % med sfinkterskada, jämfört med 2,7 % av de som födde vaginalt utan sugklocka.

Precis som för klipp är skillnaden mellan landsting avsevärd och andelen sfinkterruptur varierar mellan 1,8 % och 4,7 % för alla födande, och mellan 3,9 % och 7,6 % för förstföderskor. Detta talar för en variation i förebyggande insatser och/eller diagnostiska åtgärder. Riskfaktorer för att drabbas av sfinkterruptur har också förändrats över tid, såtillvida att mödrar nu är äldre vid första förlossningen, andelen instrumentella förlossningar har ökat, och de nyfödda barnen har blivit tyngre [1].

Diagnostik av förlossningsskador är svårt, då det inte finns något erkänt objektivt sätt att säkerställa att alla skador hittas direkt efter förlossning. Andelen odiagnostiserade sfinkterskador varierar sannolikt mellan olika kliniker och olika länder [2].

Konsekvenserna av en sfinkterskada har studerats, och även om resultaten inte är helt överensstämmande vad gäller förekomst av besvär, visar de att kvinnor som har fått en bristning av grad 3 eller 4 har ökad förekomst av analinkontinens jämfört med kvinnor som inte har fått en sådan skada [3 – 5]. En långtidsuppföljning visar att varannan kvinna som har haft en sfinkterruptur har besvär med gas- eller avföringsläckage, jämfört med en fjärdedel av de kvinnor som inte har fått en sfinkterskada i samband med förlossning [3]. En annan studie visar att kvinnor som vid sin första förlossning fick en sfinkterruptur har en fyrfaldigad risk att drabbas av allvarlig analinkontinens efter 10 år [4]. Det finns därför all anledning att fortsätta det arbete som många kliniker har påbörjat för att dels minska andelen svåra bristningar, men också diagnostisera och åtgärda dessa på ett optimalt sätt. 

 

 

Referenser

  1. Socialstyrelsen. Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn. 2014. Artikelnummer: 2014-12-19. ISBN: 978-91-7555-251-4.
  2. SBU-rapport 249. Analsfinkterskador vid förlossning. 
    http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/analsfinkterskador-vid-forlossning/
  3. Tegerstedt G, Maehle-Schmidt M, Nyren O, et al. Prevalence of symptomatic pelvic organ prolapse in a Swedish population. Int Urogynecol J Pelvic Floor Dysfunct 2005; 16(6): 497–503
  4. Nordenstam J, Altman D, Brismar S, et al. Natural progression of anal incontinence after childbirth. Int Urogynecol J Pelvic Floor Dysfunct 2009; 20(9): 1029-1035
  5. Gyhagen M, Bullarbo M, Nielsen TF, et al. Faecal incontinence 20 years after one birth: a comparison between vaginal delivery and caesarean section. Int Urogynecol J 2014; 25(10): 1411–1418 

Nu är det här avsnittet slut. Klicka på länken nedan eller använd menyn för att fortsätta:

statistik1

Figur Andel perinealbristningar grad och 4 Socialstyrelsen